Jag kan inte låta bli att tycka att det svenska ö-ljudet inte är det mest vackra och sångbara av fonem - det låter så brunaktigt på något sätt (jag är inbiten synestet vad vokaler gäller). Alltså tycker jag också att det är mycket svårt att göra vacker poesi av vokalen ö. Riktigt roligt är då när någon lyckas - i detta fall en av mina absoluta favoritpoeter, Dan Andersson. Man kan inte låta bli att bli imponerad av strofer som:
"Aldrig hörda höga sånger
likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga
barn av saligheten bo."
Denna sista strof i den underbara "Omkring tiggarn från Luossa" lyckas verkligen med konststycket att göra ö-n vackra: "Aldrig hörda höga sånger". Man blir alldeles tårögd...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar