En sak jag funderat på idag är detta med arameiska. När man hör talas om arameiska idag är det inte sällan därför att en dialekt av språket (galileisk arameiska) var modersmål för Jesus från Nasaret ("Jesu eget språk", etc.). Jag har själv nämnt det förhållandet i en av mina böcker. Men på ett sätt är kopplingen mindre ståtlig än den kan verka. Arameiskan var spridd över hela Främre Orienten, något som tog sin början redan under nyassyrisk och nybabylonisk tid. Att just Jesus talade arameiska är egentligen inte särskilt speciellt: visst gjorde han det, men det gjorde oerhört många andra också, i hela det vi idag kallar Mellanöstern.
Särskilt märkligt blir det när man idag hör sägas att de minoriteter från Främre Orienten som talar nyarameiska språk (assyrier/syrianer/kaldéer och andra) talar "Jesu eget språk". Det stämmer ju inte; arameiskan delades redan i antiken upp i dialekter som skilde sig tillräckligt åt för att räknas som olika språk, och de moderna arameiska språken är helt olika både från varandra och från antikens varianter. Det är som att säga att svenskar talar "Gorm den gamles språk" eller (kanske ännu mer träffande) "Hlewagastiz Holtijaz'" språk. Språk förändras och splittras med tiden, så enkelt är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar