lördag 12 augusti 2017

Den trettonde Ronnebyn!

Ronneby bibliotek fortsätter att uppskatta Stjärnan gryningens son-serien! Här finns en mycket trevlig anmälan av andra delen, Den trettonde funktionen (fortsättningen på Serafers drömmar). Jag blev särskilt glad för slutklämmen:

"Nu har jag lärt mig uppskatta Wikanders trilogi fullt ut och jag rekommenderar den varmt till er som vill ha en annorlunda fantasy-bok som ställer sig frågan om det verkligen är rätt att göra något, bara för att man har kapaciteten och kunskapen."

torsdag 10 augusti 2017

Titaner

Är här:


tisdag 8 augusti 2017

Ronneby-serafer!

Och titta här - en ny, trevlig recension av Serafers drömmar, en som verkligen förstår hur den är tänkt! Ola glad! Gillar speciellt det där med "1500-talsroman" ;-)

Kul för övrigt att recensionen är från Ronneby bibliotek - Ronneby är och var en viktig skrivmiljö för undertecknad, och centrala delar av Serafernas uppföljare, Den trettonde funktionen, är tillkomna just där.

Här kan man beställa Serafers drömmar (numera bara som e-bok, då den fysiska utgåvan är ur tryck - men naturligtvis finns på bibliotek), och här dess uppföljare, Den trettonde funktionen (både tryckt och elektronisk utgåva).

I sig!

Som en del nog märkt pågår just nu en debatt kring universitetens roll, pedagogiken därstädes och den ständigt åberopade "genomströmningen" (jämför åter en viktig debattartikel av mina kollegor Alexander Maurits och Tobias Hägerland och den sedan följande dikussionen i tidningar och på bloggar). Här skulle jag bara vilja fundera lite kring en sak som uppkommit i debatten med ministern Helene Hellmark Knutsson, nämligen det faktum att hon i sin argumentation gjort en poäng av att universitetens arbete inte bara är till för de därstädes verksamma utan hela samhället, underförstått att det högre lärandet är till för samhället och inte tvärt om, så att säga.

Min tanke är att detta kan betyda en av två saker. Den ena är så självklar att den knappast behöver sägas: det är klart att universitetet är en samhällsinstitution som kan hjälpa världen i stort. Men den andra betydelsen är mer obehaglig - tanken att universiteten, den fria och logiska tankens högborg (om man vill prata lite högtravande), skall underordnas olika kortsiktiga politiska intressen - marknadsmässighet, arbetslöshetsbekämpning, "tillväxt", vad ni vill. Lärandet och vetenskapen blir med detta tankesätt instrumentella storheter som kan användas för att driva en eller annan politisk-ekonomisk agenda. Denna idé är naturligtvis inte ny: den dyker upp i olika delar av det politiska landskapet med jämna mellanrum (socialdemokrati eller Allians verkar här inte göra någon avgörande skillnad).

 Och det är då vi som arbetar inom och känner för universitetet faktiskt måste säga ifrån. Det handlar inte om isolerat navelskådande - det handlar om att utvecklandet av forskning, kunskap och tänkande i sig bidrar till samhällets godhet och fortbestånd. Precis som konstnärlig verksamhet måste forskningen och bildningen idkas för sin egen skull om man vill åtnjuta de goda extraeffekter de kan ha på "samhället i stort". För att använda en lite fladdrig analogi skulle man kunna säga att är det lite som kärlek eller vänskap: de kan inte manipuleras fram för andra syften - då dör de. De måste få frodas för sin egen skull. Vi har inte universitet primärt för att på något riktat sätt "möta samhällsutmaningarna" - vi har universitet för att kunskap och vetenskapliga resonemang är en god sak för människan. Så är det med bildning. Så är det med forskning. Så är det med undervisning och lärande. De är livsviktiga i sig själva, för att världen skall vara mer än ett krig för överlevnad (och ärligt talat hjälper de den kampen skapligt mycket också, för att göra sig skyldig till en mild underdrift). De är värden i sig. Och då måste de också få administrera sig på sina egna villkor.

Att vara forskare och universitetslärare är ett speciellt kall och medför ett speciellt sätt att leva. Ämnet blir, och måste få bli, en central del i hela livet - inte något som kan stängas av när man går från arbetsrummet, inte något som kan ses som en del av något större samhällsprojekt som egentligen inte har med forskningen och lärandet att göra. Detta är som sagt inte något upphöjt navelskådande - det är produkten av århundraden av kamp för den fria och logiska tanken. Det är värt något - i sig.